res!» Det klarnade i hans hufvud och det blef mera stilla inom honom; han var bönhörd: anden hade upplyst honom och förjagat mörkret, och han knäföll och tackade.
Derpå kastade han af sig rock och väst, öppnade fönstret och lät det regna sig i ansigtet. Nu hade han kommit till klarhet med sig sjelf. Här var verkligen fara på färde; bort måste han ju förr desto hellre, och nu längtade han — ja, Gud vare lofvad! — han längtade efter att komma i brottning med helvetets makter.
Då han hade fått sitt ljus tändt, rakade han sig utan att darra på handen; han var fullkomligt lugn, litet matt, men så underligt glad och nöjd. Sedan klädde han af sig helt och hållet, tvättade sin kraftfulla, välbildade kropp och tog på sig rena kläder.
Hans Nilsens panna var ej mycket hög, men bred och öppen; håret var mörkt och motsträfvigt, hvarför han bar det alldeles kortklipt; näsan stor och krokig, munnen fast tillsluten med smala läppar och en kraftfull, ren haka.
Som läpparne voro så smala och utan skägg, syntes bägge tandraderna långt in, då han talade — tättstående, rakt afskurna bondtänder; och det var många i församlingen som tyckte om att fästa sina ögon vid hans mun, då han läste eller sjöng; det var en mun röd och hvit, frisk och ren, som aldrig smakade tobak eller bränvin.
Renhet var öfver hufvud taget det ord, som passade in på mannen. Icke allenast hans kläder och hans skjortkrage, utan sjelfva ansigtet var så rent med de stora, rediga dragen och den
