slätrakade, kraftiga hakan. Och ur ögonen, som voro gråa och klara, lyste ett så rent och allvarligt skimmer, att det fans personer, som ej tyckte om att se in i dem.
Han hade ej den stickande, närgångna blick, hvarmed många af hans medbröder plägade borra sig in i syndaren, som om de ville tränga ned i en djup afgrund af hemlig synd och ondska. Hans Nilsens blick gjorde deremot det intrycket, att den väntade sig att möta samma renhet, som den sjelf kom ifrån, och kanske var det derför de flesta sågo åt sidan, då de stodo midt framför honom. —
Nästan alla haugianerna i staden voro på sammankomsten, eftersom det var lördag. Det blef en glad rörelse bland dem, då Fennefos gick fram till Endre Egeland, som just stod vid den lilla katedern för att läsa ur postillan, och bad att få tala ett par ord.
Alla satte sig till rätta för att riktigt ha glädje af den omtyckte talaren; det var så länge sedan de hade hört honom; den sista tiden hade han varit mindre disponerad till att tala.
Men glädjen blef dock blandad, då Hans Nilsen begynte: »Älskade bröder och systrar! jag står här för att säga er farväl!»
Det gjorde ändå så godt att höra honom. De gamla vaggade hänryckta på hufvudet och smålogo till hvarandra: det var det gamla ljudet, de kända, kraftiga orden från Hauges egen tid, innan mångt och mycket hade försvagat och uppblandat det goda vinet.
