Sida:Skriet från vildmarken.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


ett tjog foxterriers, som bjäbbade ursinnigt mot Toots och Ysabel, då dessa tittade ut genom fönstren, beskyddade av en hel legion tjänstflickor, väpnade med kvastar och svabbar.

Men Buck var varken kammarhund eller bandhund. Han kom och gick var han ville. Han simmade omkring i cisternen tillsammans med domarens söner och följde dem på jakt; han eskorterade domarens döttrar — Mollie och Alice — under deras långa morgon- och aftonpromenader; om vinterkvällarna låg han vid domarens fötter framför den muntra brasan i biblioteket; han bar domarens barnbarn på sin rygg, rullade omkring med dem i gräset och övervakade deras äventyrliga färder ner till brunnen på stallgården — ja, till och med längre bort, till inhägnaden, där unghästarna betade, och till bärodlingarna. Bland foxterrierna rörde han sig med stor grandezza, och Toots och Ysabel ignorerade han fullständigt, ty han var kungen — kungen över allt som kröp och krälade och flög och rörde sig på domaren Millers gård, människorna inberäknade.

Bucks far, en stor Newfoundlandshund vid namn Elmo, hade varit domarens oskiljaktige följeslagare, och Buck bjöd ärligt till att ta sin fars seder i arv. Han var icke så stor — han vägde icke mer än hundrafyrtio skålpund — ty hans mor, Shep, hade varit en skotsk vallhund. Men dessa hundrafyrtio skålpund,

7