Sida:Skriet från vildmarken.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


VI.


AV HÄNGIVENHET FÖR EN MÄNNISKA.


Då John Thornton sistlidna december månad förfrös sina fötter, hade hans kamrater ställt det så bekvämt för honom som de kunde och lämnat honom kvar för att sköta sig, medan de fortsatte uppåt floden för att flotta en hop sågtimmer till Dawson. Han haltade ännu något då han räddade Buck, men sedan vädret blev varaktigt varmt, gick det onda helt och hållet över. Och här hos honom låg nu Buck och solade sig vid stranden under hela de långa vårdagarna, betraktade det ilande vattnet och lyssnade lättjefullt till fåglarnas kvitter och det vårliga sorlet i naturen, och han återvann småningom sina krafter.

Vilan smakar godt sedan man har vandrat tretusen mil, och vi måste tillstå att Buck blev en smula lat under det hans sår helades, hans muskler svällde ut och hans benbyggnad åter betäcktes med kött. Och för övrigt latade de sig allesammans — både Buck och John Thornton och Skeet och Nig — medan de

106