Då John Thornton sistlidna december månad
förfrös sina fötter, hade hans kamrater ställt det så
bekvämt för honom som de kunde och lämnat honom
kvar för att sköta sig, medan de fortsatte uppåt
floden för att flotta en hop sågtimmer till Dawson. Han
haltade ännu något då han räddade Buck, men sedan
vädret blev varaktigt varmt, gick det onda helt och
hållet över. Och här hos honom låg nu Buck och
solade sig vid stranden under hela de långa vårdagarna,
betraktade det ilande vattnet och lyssnade lättjefullt
till fåglarnas kvitter och det vårliga sorlet i naturen,
och han återvann småningom sina krafter.
Vilan smakar godt sedan man har vandrat tretusen mil, och vi måste tillstå att Buck blev en smula lat under det hans sår helades, hans muskler svällde ut och hans benbyggnad åter betäcktes med kött. Och för övrigt latade de sig allesammans — både Buck och John Thornton och Skeet och Nig — medan de
