Sida:Skriet från vildmarken.djvu/111

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


väntade på timmerflotten, som skulle föra dem till Dawson. Skeet var en liten irländsk setter, som genast gjorde sig god vän med Buck, medan denne i sitt halvdöda tillstånd var för svag att harmas över hennes djärvhet. Hon hade de doktorsinstinkter, som man ofta ser hos hundar, och hon slickade och tvättade Bucks sår på samma sätt som en katta tvättar sina ungar. Varje morgon sedan Buck hade slutat sin frukost utförde hon regelbundet detta självtagna värv, och slutligen längtade han efter hennes omsorger lika mycket som efter Thorntons. Nig var också vänskaplig, fastän mindre demonstrativt. Han var stor och svart, en blandning av blodhund och hjorthund, med glada ögon och oändligt godlynt natur.

Till Bucks stora förvåning visade dessa hundar ingen jalusi mot honom. De tycktes vara nöjda att dela John Thorntons vänlighet och frikostighet med honom. Då Buck blev starkare, lockade de honom till alla möjliga slags lustiga lekar och upptåg, vari själva John Thornton ej kunde låta bli att deltaga. På detta sätt gick Buck genom sin konvalescenttid och gled på samma gång in i en ny tillvaro. Och nu lärde han för första gången känna vad hängivenhet, verklig lidelsefull hängivenhet ville säga. Denna känsla hade han aldrig erfarit därnere hos domaren Millers i den soliga dalen Santa Clara. Med domarens söner hade han strövat omkring och gått på jakt,

107