de hade arbetat tillsammans som goda kamrater; för sonsönerna hade han varit ett slags nedlåtande väktare, och till domaren själv hade han stått i ett värdigt och högsinnat vänskapsförhållande. Men en hängivenhet som var feberaktig och brännande, som var så godt som tillbedjan, nästan en ren galenskap — denna känsla hade det varit John Thornton förbehållet att väcka hos honom.
John Thornton hade räddat hans liv, och det var redan något, men han var också en idealisk husbonde. Andra män hade omsorg om sina hundar därför att pliktkänsla och ordentlighet manade dem därtill, men han sörjde för sina som om de vore hans egna barn, och därför att han icke kunde handla på annat sätt. Och han gjorde ännu mer. Aldrig glömde han att ge dem en vänlig hälsning eller ett uppmuntrande ord, och när han satte sig ned och höll långa samtal med dem — »höll pratstund», som han kallade det — var han själv lika förtjust däröver som de. Han hade ett sätt att ta Bucks huvud mellan sina grova, hårda händer och luta sitt huvud mot hans och vagga honom fram och tillbaka, under det att han gav honom alla möjliga fula namn som i Bucks öron ljödo som smekord. Buck visste ingenting bättre i världen än denna hårdhändta omfamning och dessa upprepade svordomar, och för varje vaggning av och an föreföll det honom som om hjärtat ville hoppa ur hans bröst
