Sida:Skriet från vildmarken.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Skeet slickade det våta ansiktet och de slutna ögonen. Thornton var själv ganska illa sårad och slagen, och sedan Buck hade kommit till liv igen, undersökte hans husbonde omsorgsfullt hela hans kropp och fann att tre av hans revben voro brutna.

»Det avgör saken», förklarade han. »Vi slå läger här tills vidare.» Och det gjorde de också och stannade där, medan Bucks revben helades, så att han var i stånd att fortsätta.

Följande vinter utförde Buck i Dawson en annan bedrift, som kanske ej var så hjältemodig som denna, men den höljde honom med ära och rykte över hela Alaska. Och denna bedrift var synnerligen förmånlig för de tre männen, ty de voro i stort behov av den utrustning de därigenom kunde förskaffa sig och kunde även företaga en längre efterlängtad tur till den jungfruliga Östern, där inga guldgrävare ännu hade uppträdt. Händelsen framkallades av ett samtal på Eldoradokrogen, där den ene skröt över den andre med sina favorithundar. På grund av sin stora ryktbarhet var Buck en skottavla för de andra, och Thornton måste oupphörligt ta honom i försvar. Efter en halvtimmes käbbel förklarade en av de närvarande, att hans hund kunde sätta en släde med femhundra skålpunds packning i gång och dra den vidare; en annan skröt med att hans skulle kunna göra detsamma med sexhundra skålpunds packning, och en tredje skrek över med sjuhundra.

120