Sida:Skriet från vildmarken.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


»Bah! Vad är det för strunt!» sade John Thornton, »Buck kan sätta släden i gång, om den så vore lastad med tusen!»

»Ta den loss? Och gå hundra yards med den?» frågade Matthewson, en matador från Bonanza, han som hade skrutit med de sjuhundra.

»Tar den loss och går hundra yards med den», förklarade Thornton kallt.

»Nåväl», sade Matthewson långsamt och bestämt, så att alla kunde höra det, »jag har tusen dollars på fickan, som säga att han inte kan det, och här ä’ de.» Varpå han slängde på disken en påse guldstoft så stor som en hackkorv.

Ingen talade. Thorntons tanklösa utmaning, om det nu var en sådan, hade blivit antagen. Han kände hur blodet steg honom åt ansiktet. Hans tunga hade spelat honom ett spratt. Han visste icke alls huruvida Buck kunde sätta tusen skålpunds last i gång. Det var ju en halv ton! En kolossal tyngd, som gjorde honom häpen. Han hade en stark tro på Bucks styrka och hade ofta trott, att han skulle kunna rå med en sådan börda, men aldrig förr än nu hade han stått inför möjligheten att pröva det — och nu stodo minst ett dussin män med sina ögon fästa på honom, tysta och avvaktande. För övrigt hade han visst icke tusen dollars, och lika litet hade Hans och Pete.

»Jag har just en släde stående här utanför med tjugu

121