Domaren var på druvodlarföreningens sammanträde och hans söner voro ivrigt upptagna av att organisera en sportklubb den minnesvärda kväll, då Manuel utförde sin förrädiska handling. Ingen såg då han tog Buck med sig genom fruktträdgården, och Buck inbillade sig att det var fråga om en vanlig promenad. Och med undantag av en enda mansperson såg icke heller någon då de kommo till den lilla anhaltsstationen College Park. Men den mannen talade med Manuel, och pengar skramlade i deras händer.
»Man ska’ slå in varan innan man lämnar ut den», sade den främmande karlen barskt, och Manuel knöt ett tjockt rep om halsen på Buck.
»Dra inte till för hårdt, då stryper ni honom», sade Manuel, och främlingen grymtade någonting till svar.
Buck hade med lugn värdighet underkastat sig att få repet om halsen. Det var visserligen någonting som aldrig hade händt honom förr, men han hade lärt sig att hysa tillit till de människor han kände, och han trodde dem äga en klokhet som överträffade hans egen. Men då repets ändar lades i den främmandes händer, morrade han hotande. Han hade endast uttryckt sitt missnöje, men i sin stolthet trodde han att detta var så godt som en befallning. Till hans överraskning drogs repet emellertid hårdare till om hans hals, så att han ej kunde andas. Plötsligt ursinnig rusade han nu på den främmande mannen,
