Sida:Skriet från vildmarken.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


men denne mötte honom på halva vägen, grep honom i strupen och kastade honom med ett häftigt ryck överända. Repet drogs utan barmhärtighet åt allt hårdare, medan Buck kämpade i raseri med tungan hängande ur munnen och den väldiga bringan flämtande under fåfänga försök att få luft. Aldrig i hela sitt liv hade Buck blivit så illa behandlad, och aldrig i hela sitt liv hade han varit så ursinnig. Men hans styrka avtog, hans ögon blevo glasartade och han var medvetslös då tåget signalerades och de bägge karlarna kastade in honom i godsvagnen.

Det nästa han kände var en otydlig förnimmelse att det gjorde ondt i hans tunga och att han skakades i något slags fordon. Lokomotivets gälla vissling vid någon övergång upplyste honom om var han var. Han hade för ofta varit på resor med domaren för att inte känna till det obehagliga i att färdas i godsvagn. Buck öppnade ögonen, och de lyste av en vrede som kunde ha anstått en bortrövad kung. Karlen tog ett språng för att gripa honom i strupen, men den gången var Buck honom för snabb. Hans käftar slöto sig om karlens hand och släppte icke sitt tag förrän repet ännu en gång hade gjort honom sanslös.

»Jo, han har krampanfall emellanåt», sade karlen till bagageuppsyningsmannen, som hade kommit in, då han hörde bullret. »Husbond har skickat mig med honom till en hunddoktor i Frisco», tillade han,

10