Sida:Skriet från vildmarken.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


smärtsamt utrop. Men i detsamma började släden röra sig i som det tycktes en snabb följd av små stötar, ehuru det egentligen icke kom till något verkligt stillastånd vidare — den gick en halv tum — en tum — två tum ... Stötarna avtogo märkbart, släden kom i jämn gång och gled stadigt framåt.

Männen flämtade till och började åter dra andan utan att ha märkt att de för några ögonblick hade upphört att göra det. Thornton sprang efter släden och uppmuntrade Buck med korta, vänliga tillrop. Avståndet hade blivit uppmätt, och då hunden närmade sig högen av upphuggen ved, som utmärkte platsen där de hundra yards togo slut, började ett bifallssorl som tilltog allt mer och mer och slutligen övergick till det vildaste skrän, när Buck passerade målet och stannade på sin husbondes kommando. Varenda åskådare jublade, till och med Matthewson. Hattar och vantar flögo i luften. Man skakade hand med varandra — sak samma med vem — och alla skreko över varandra i ett allmänt osammanhängande virrvarr.

Men Thornton föll återigen på knä bredvid Buck. Huvud trycktes mot huvud, och han vaggade det trogna djurets nacke av och an. De som omgåvo dem närmast hörde honom svära och förbanna Buck, och han gjorde det länge och eftertryckligt, varmt och kärleksfullt.

127