Men ingen av de nu levande hade plundrat denna skattkammare, och de döda voro döda — och därför begav sig John Thornton och Pete och Hans med Buck och ett halvt dussin andra hundar österut på okända vägar för att börja ett värv, vari lika goda män och hundar som de hade misslyckats. De färdades sjuttio mil uppåt Yukon, togo av åt vänster inåt Stewartfloden, passerade Mays och Mc Question och fortsatte så långt att Stewart endast blev en liten bäck däruppe bland de uppstående bergspetsar, som utgjorde kontinentens ryggrad.
John Thornton frågade föga efter människor eller natur. Han kunde mycket väl leva som vilde. Med en handfull salt och en bössa kunde han fördjupa sig i vildmarker och leva var han behagade, hur länge han behagade. I likhet med indianerna gjorde han sig ingen brådska, utan skaffade sig middag under dagens strövtåg, och om han icke råkade på något villebråd, gjorde han återigen som indianerna — han fortsatte sin väg med den säkra övertygelsen att han förr eller senare skulle finna ett sådant. Och därför var färskt kött den egentliga vägkosten under denna långa resa österut, medan slädens last huvudsakligast bestod av ammunition och verktyg. Och vad tiden beträffade, hade man ju den obegränsade framtiden för sig.
För Buck blev det en enda lustfärd, denna vandring
