Somliga hade lagt sig ned med upplyftade huvud och de spetsade öronen riktade framåt, andra stodo på sina fötter och bevakade Buck med girig uppmärksamhet, och en del av dem lapade i sig vatten ur gölen. Så närmade sig en långsträckt, mager och grå varg försiktigt och på vänligt maner, och Buck igenkände i honom den vilde brodern, som han hade följt ute i vildmarken en natt och en dag. Han gnällde vänligt, och sedan Buck hade svarat på samma sätt, vädrade de varandra om nosen.
Nu kom en gammal mager och i föregående strider illa medfaren varg fram till Buck. Hunden lyfte sina läppar för att börja morra, men också de slutade med att vädra varandra om nosen. Varpå den gamle vargen satte sig ned, lyfte upp nosen mot månen och lät höra ett långdraget tjut. Alla de andra vargarna gjorde detsamma. Och nu kände Buck igen maningen, som hade ljudit i hans öron från vildmarken. Han satte sig ned och deltog i tjutet. När detta var gjort, kom han ut från sin skyddande vrå, och vargflocken trängdes omkring honom och vädrade och fnyste på ett halvt vänskapligt och halvt ilsket sätt. Flockens anförare tog upp det vanliga gläfset och satte av inåt skogarna. Alla de övriga följde efter, gläfsande i korus. Och Buck sprang med dem, sida vid sida med den vilde brodern, och han gläfste som de, medan han sprang.
