Och här slutar historien om Buck. Det dröjde icke många år förrän indianerna märkte en egendomlig förändring hos skogsvargarnas avkomma, ty där fanns en del, som hade bruna fläckar över ögonen och på nosen och dessutom ett bredt, vitt krås nedåt bröstet. Men ännu besynnerligare voro de historier som indianerna hade att berätta om en spökhund, som brukade springa i spetsen för vargflocken. Indianerna äro rädda för denna spökhund, ty han är listigare än de. Under hårda vintrar stjäl han vad han kommer över från deras läger, han vittjar deras snaror, dödar deras hundar och gäckar deras modigaste jägares bemödanden.
Ja, det berättas värre saker om honom än så. Det har funnits jägare, som aldrig ha kommit tillbaka till lägret, och det har funnits jägare, som av sina bröder återfunnits med ohyggligt sönderslitna strupar och med vargspår omkring sig i snön, större än efter vanliga vargfötter. Om höstarna, då indianerna följa efter de flyttande älgarna, undvika de alltid att besöka en viss dal. Och det finns kvinnor, som bli dystra och allvarliga, när det vid brasan berättas om hur den Onde Anden kom och valde denna dal till sin boning.
Om somrarna brukar likväl denna illa beryktade dal få ett besök, som indianerna ej veta någonting om. Dit kommer då en kolossal varg med präktig
