Där låg han under återstoden av den tröttsamma
natten, darrande av ilska och sårad stolthet. Han
kunde ej förstå vad allt detta skulle betyda. Vad
ville de honom, dessa främmande karlar? Varför
hölls han instängd i den trånga buren? Han visste
ej varför, men han hade en obestämd förnimmelse
av överhängande olycka. Flera gånger om natten
sprang han upp, då dörren till skjulet öppnades och
knarrade, därför att han trodde att det var domaren
eller hans söner som kommo. Men det var aldrig
någon annan än krögaren. Han bar en talgdank i
handen, och dess svaga sken lyste på hans pussiga
ansikte. Och för varje gång kvävdes det glada
skallet, som ville fram ur Bucks strupe, och förvandlades
till ett ursinnigt morrande.
Men så lät krögaren honom vara i ro, och på morgonen kommo fyra karlar och lyfte upp honom. Det var nog bara flera, som ville plåga honom, tänkte Buck, ty de hade alla elak uppsyn och voro trasiga och ruskiga, och han stormade och rasade mot dem inne i sin bur. Men de skrattade bara och stucko in käppar mellan spjälorna, vilka han genast anföll med tänderna, tills han upptäckte att det var just det karlarna ville. Då lade han sig ned med bister uppsyn och lät dem lyfta upp buren på en lastvagn. Och nu fick både han och buren gå genom mångas händer. Skrivarna på expeditionskontoret inspekterade först
