buren och läto flytta den på en annan transportvagn, varefter den på en låg dragkärra fördes ombord på en färjbåt i sällskap med en massa packlårar och paket. Sedan sattes buren åter på en dragkärra och fördes till en stor järnvägsstation, där den slutligen förpassades in i en godsvagn.
Under två dagar och nätter släpades denna godsvagn fram av ett gällt pipande lokomotiv, och i två dagar och nätter fick Buck vara utan både mat och dryck. I sin ilska hade han bemött tågpersonalens första försök till närmande med ett ursinnigt morrande, och de hade hämnats genom att reta honom. Då han skälvande och fradgande av ilska rusade mot burens spjälor, skrattade de åt honom och gjorde narr av honom. De morrade och skällde som byrackor, jamade, flaxade med armarna och kraxade som kråkor. Det var mycket enfaldigt, det visste han nog, men därför var det också så mycket mera sårande för hans värdighet, och hans ilska växte och växte. Hungern frågade han icke så mycket efter, men bristen på vatten vållade honom svåra lidanden och drev hans ilska till höjdpunkten. Upphetsad och känslig som han var hade den dåliga behandlingen hos honom framkallat en feber som ökades genom inflammationen i hans svullna och förtorkade hals och tunga.
En sak gladde honom — repet var borta från hans hals. Det hade givit hans plågare en ohederlig fördel,
