glänsande päls, och han är både lik och olik alla andra vargar. Han går ensam över från det leende skogslandet och kommer ner på den öppna platsen bland träden. Där flyter en guldgul stoftström ut från en hög murknade älghudspåsar och blandar sig med jorden, och långt gräs växer över den och mullen lagrar sig så småningom över den och gömmer dess gula glans för solen. Och där sitter den kolossala vargen och funderar en stund, och så uppger han ett enda långdraget och sorgset tjut innan han går.
Men han är icke alltid allena. När vinterns långa nätter ha kommit och vargarna jaga efter föda i de längre ner belägna dalarna, kan man få se honom i spetsen för den vilda flocken rusa framåt i det bleka månskenet eller lyst av flammande norrsken, jättestor och med full hals instämmande i sina kamraters sång.
