att både Dave och Sol-leks hade upphört att nagga honom, François lyfte mera sällan sin piska, och Perrault hedrade till och med Buck genom att själv lyfta upp hans fötter och undersöka dem.
Det hade varit en sträng dagsresa uppför passet, genom Sheep Camp förbi Scales och bortom skogsgränsen, över glaciärer och hundratals fot djupa snödrivor samt över den väldiga Chilcootkedjan, som reser sig mellan salt- och sötvattnet och står avvisande på post framför det dystra och ensliga Nordlandet. Det gick sedan jämförelsevis lättare utför den kedja av sjöar, som uppstått i kraterna på slocknade vulkaner, och sent på kvällen kommo de till det stora lägret ovanför Lake Bennett, där tusentals guldgrävare voro sysselsatta med att bygga båtar till dess isen skulle bryta upp på våren. Buck grävde sig en håla i snön och sov sedan den uttröttade rättfärdiges sömn, tills han alltför tidigt följande morgon kördes upp i mörker och köld och jämte sina kamrater spändes på nytt framför släden.
Den dagen färdades de fyrtio engelska mil, emedan vägen ej var så svår, men dagen därpå och många följande dagar måste de göra omvägar, arbeta hårdare och hunno ej så långt. I regel gick Perrault framför tåget och stampade till snön med sina breda platta skor för att göra vägen lättare för dem. François, som skötte slädens styrstång, bytte emellanåt
Skriet från vildmarken. 3.
