plats med honom, men icke ofta. Perrault var mycket ivrig, och han var icke så litet stolt över sin kännedom om isarna. Denna kännedom var också oundgängligt nödvändig, ty höstisen var mycket tunn, och där vattnet var stridt fanns det ingen is alls.
Dag efter dag, under en oändlig följd av dagar, strävade Buck framåt i sitt seltyg. Man bröt alltid upp långt före gryningen, och när det började dagas, voro de redan långt i väg och hade lagt flera nya mil bakom sig. Och aldrig slogs det läger förrän efter mörkrets inbrott, men då fick man sitt stycke fisk och grävde sedan ned sig i snön för att sova. Buck led av en ständig glupskhet. Hans dagliga portion — halvtannat skålpund soltorkad fisk — tycktes försvinna som ett intet. Han fick aldrig nog och tärdes oupphörligt av hungerns kval, då däremot de andra hundarna, som ej voro så stora och för övrigt voro vana vid detta hårda liv, ej fingo mer än ett skålpund fisk var, men ändå höllo sig i god kondition. Buck förlorade hastigt sin forna kräsenhet. I början åt han med granntyckt långsamhet, men han fann snart, att då hans kamrater slutade före honom, ryckte de till sig det han hade kvar. Det tjänade till ingenting att försöka försvara sina bitar. Medan han körde undan två eller tre, försvann maten genom de andras strupar. För att slippa bli bestulen tog han sig för att äta lika fort som de andra, och hungern drev honom
