raseri som överraskade dem bägge, i synnerhet Spitz, ty alla hans föregående erfarenheter av Buck hade gått ut på att säga honom, att hans rival var en ovanligt blyg och tillbakadragen hund, vars anseende helt och hållet kunde tillskrivas hans storlek.
François blev också överraskad, när de bägge hundarna kommo virvlande i ursinnig strid från det omtvistade nästet, och han förstod orsaken till sammandrabbningen. »Aha!» skrek han till Buck. »Ge honom, du! Ge honom så mycket han tål, den usle inkräktaren!»
Och Spitz var icke mindre villig att slåss. Han skrek högt av raseri och blodtörst, under det han jagade av och an i den ena cirkeln efter den andra för att få tillfälle till anfall. Buck var lika ursinnig och lika försiktig, och han jagade också av och an under samma förväntan. Men just i denna stund inträffade den märkliga händelsen, varigenom deras strid om herraväldet blev avbruten och uppsköts till långt in i framtiden, då de ytterligare hade vandrat många, många tröttsamma mil.
En högljudd svordom från Perrault, en dov smäll av en påk mot en huvudskål och ett gällt tjut av smärta utgjorde inledningen till en helvetisk uppståndelse. Lägret myllrade plötsligt av smygande, raggiga djur — fyra eller fem tjog utsvultna varghundar, som hade vädrat sig till lägret från någon indianby. De hade
