krokvägar för att reta Buck och försökte oupphörligt framkalla en strid, som nödvändigt skulle ha slutat med den ena partens död. Detta skulle också troligen ha lyckats honom rätt snart, om icke en märklig händelse hade inträffat. En kväll slogs ett dystert läger vid Le Barge-sjöns kala strand. Snöyra, mörker och en blåst, som skar likt vitglödgade knivar, hade tvingat dem att trevande söka sig en lägerplats. Och de kunde knappast ha funnit en sämre. Bakom dem reste sig en lodrät klippmur, och Perrault och François voro tvungna att göra upp eld och breda ut sina kappor på själva isen. Tältet hade de lämnat kvar i Dyea för att kunna färdas raskare. Med några klabbar drivved gjorde de upp en eld, som snart smälte isen under sig och slocknade, varefter de måste äta sin kvällsvard i mörker.
Tätt invid den skyddande klippan hade Buck redt sitt läger. Och där var så lugnt och varmt, att han endast med motvilja gick därifrån för att äta fisken som François delade ut, sedan han först hade tinat upp den över elden. Men när Buck hade slutat äta och kom tillbaka, fann han sin plats upptagen. Och ett varnande morrande underrättade honom om att inkräktaren icke var någon annan än Spitz. Hittills hade Buck undvikit att komma i strid med sin fiende, men detta gick för långt. Vilddjuret inom honom började ryta. Han störtade sig över Spitz med ett
