Ingenting avskräckte honom. Det var just därför han hade fått anställning som styrelsens kurir. Han ryggade ej tillbaka för några slags faror, lät helt resolut sitt lilla skrumpna ansikte bitas av frosten och strävade framåt från tidigt på morgonen tills det blev mörkt. Han vandrade utmed dessa gästvänliga stränder på is som gungade och knakade under fötterna, så att de icke vågade stanna en sekund. En gång sjönk släden igenom med Dave och Buck, och hundarna voro stelfrusna och halvdränkta då de fiskades upp. Man måste göra upp eld för att rädda deras liv. Hela deras kroppar voro pansrade av en fast isskorpa, och de bägge männen körde dem att springa omkring elden, så nära att de nåddes av flammorna, för att de skulle tina upp och komma i svettning.
En annan gång gick Spitz ned sig på isen och drog med sig hela spannet ända till Buck, som kastade sig bakåt med hela sin styrka, under det han stod med sina framtassar på den slippriga iskanten och isen knastrade och gungade rundt omkring. Men bakom honom var Dave, som också ryggade tillbaka, och bakom släden var François, som drog tills det knakade i hans senor.
Så hände det också, att isen brast både framför och bakom, och då fanns det ingen annan utväg än att ge sig av uppåt klipporna. Perrault klättrade uppför branten som genom ett under, medan
