François bad varma böner för att underverket skulle ske, och med varje rem och lina slängande och selen uppträdd på ett långt rep, hissades hundarna uppför klippan den ene efter den andre. François kom upp sist, efter släden och packningen. Sedan stod man inför nödvändigheten att uppsöka en lämplig plats för nedstigningen, varefter även den gjordes med repets tillhjälp, och vid mörkrets inbrott befann man sig åter på floden efter att endast ha färdats en fjärdedels mil under dagens lopp.
Då tåget kom till Hootalinqua, där isen var präktig, var Buck nästan alldeles förbi. De övriga hundarna befunno sig i samma dåliga tillstånd, men Perrault ville ta igen den tid som förlorats, och han drev på dem bittida och sent. Första dagen tillryggalade de trettiofem mil till Big Salmon och dagen därpå ytterligare trettiofem till Little Salmon. Tredje dagen gingo de fyrtio mil och kommo ända upp till Five Fingers.
Buck hade icke så fasta och hårda fötter som de andra hundarna. Hans hade veknat under de många generationer som hade levat och dött sedan den dagen då hans siste vilde stamfar tämdes av någon grottmänniska eller flodvandrare. Dagen igenom linkade han framåt med den största svårighet, och när det slogs läger, föll han till marken som död. Så hungrig han var, rörde han sig likväl icke ur fläcken för att ta
