och sköt tvärsöver en liten landtunga, där viken hade gjort en djup inskärning. Det visste icke Buck, och då han kom rundt om kröken, såg han visserligen haren flyga fram som förut, men han såg också en annan större froststrimma flyga från den utskjutande klippstranden och störta rakt ner framför haren. Det var Spitz. Haren hann icke vända, och när hundens vita tänder höggo honom i ryggen midt under hans språng, skrek han så högt som en sårad människa kunde ha gjort. Vid detta ljud — Livets avskedsskri då det gripes av Dödens käftar — uppstämde hela bandet, som följde efter Buck, en avgrundskör av förtjusning.
Men Buck deltog icke i kören. Han lade icke längre band på sig, han trängde in på Spitz med bog mot bog så tätt att han ej kom åt sin fiendes strupe. De rullade om varandra i den stoftlika snön. Spitz kom upp igen, nästan som om han aldrig blivit kullkastad, i det han högg Buck i bogen och tog ett skutt som gjorde honom fri. Två gånger slog han ihop sina tänder som stålfjädrarna i en fälla, och han ryggade tillbaka för att få bättre fotfäste, i det han lyfte sina tunna läppar som skälvde och morrade ilsket.
Buck visste alltsammans i en blink. Nu var tiden inne. Det skulle bli på liv och död. Då de började sitt rundlopp, morrande och gnisslande och med öronen lagda bakut, ivrigt spejande efter minsta fördel,
