fick Buck en förnimmelse av att han hade varit med om allt detta förut. Han tyckte sig komma ihåg alltsammans — den snötäckta jorden och skogen och månskenet och stridsstämningen. Över all den omgivande vitheten och tystnaden vilade ett spöklikt lugn. Där fanns icke den ringaste susning i luften — ingenting rörde sig, icke ett blad eller en kvist. Hundarnas andedräkt steg synlig, men långsam och dröjande upp i den kalla rymden. Med den vita haren hade de gjort processen kort, dessa hundar, som ej voro någonting annat än illa tämda vargar, och nu hade de samlats i en förväntningsfull krets. De voro också ljudlöst tysta där de sutto med glimmande ögon och med andedräkten långsamt stigande uppåt. För Buck var detta uppträde från forntiden ingenting nytt eller överraskande. Det var som om det alltid hade varit, tingens vanliga gång.
Spitz var en övad slagskämpe. Från Spetsbergen genom de arktiska trakterna och över Canada och ödemarkerna hade han varit i strid mot alla slags hundar och alltid avgått med segern. Hans raseri var vildt, men aldrig blindt. I sin passion att sönderslita och döda glömde han aldrig att hans fiende drevs av samma lidelsefulla begär. Han rusade aldrig på en motståndare förrän han själv var beredd att ta emot ett anfall; aldrig angrep han någon, förrän han var säker på att kunna försvara sig.
