påk med en stor sten fastgjord i ena änden. Han var så godt som naken, hade endast en raggig och hoptovad djurhud hängande nedåt ryggen, men på hans kropp fanns mycket hår. På somliga ställen — över bröstet och skuldrorna och på utsidan av armarna och låren — var det nästan så tjockt som en päls. Mannen stod icke upprätt, utan höll kroppen framåtlutad från höfterna och knäna böjda. Men hos denne man fanns en egendomlig smidighet, en nästan kattlik språngfärdighet och dessutom den snabba uppfattning och den vaksamhet, vilken är naturlig för den som lever i en ständig fruktan för både sedda och osedda ting.
Andra gånger kunde han se den hårige mannen sitta nedhukad och sova framför elden med huvudet nedsänkt mellan sina knän. Han höll då armbågarna stödda mot knäna och händerna sammanknäppta över huvudet, som om han ville skydda sig mot regn med sina håriga armar. Och på andra sidan om elden, långt borta i mörkret, kunde Buck se en massa eldkol lysa, två och två, alltid två och två — och han visste, att det var rovdjursögon. Och han kunde höra prasslet i busksnåren, då vilddjuren trängde sig igenom dem, och det minsta buller de gjorde i mörkret. Och där låg han nu vid Yukons strand och drömde om detta; medan han med sömniga ögon blinkade mot elden, kunde dessa bilder och ljud från en annan värld
