komma håret att resa sig på hans rygg, hans bogar och hals, och han gnällde lågt och dämpat eller morrade sakta, och då ropade kocken till honom: »Hej, Buck, min gosse — vakna!» Och då försvann hela den drömda världen och den verkliga stod i stället för hans ögon, och han reste sig och gäspade och sträckte sig som om han hade sovit.
Det var en strävsam färd att släpa på posten, och det hårda arbetet tog på de dragandes krafter. De voro utmagrade och i dålig kondition, då de ankommo till Dawson, och de borde minst ha haft åtta eller tio dagars vila. Men redan inom två dagar voro de på återtåg nedåt Yukon från Barrackerna, släpande på hela packor av brev som skulle ut i världen. Hundarna voro uttröttade, pådrivarna grälade, och till råga på eländet snöade det varje dag. Det betydde att vägen blev mjukare, medarna gingo trögare och det blev tyngre att dra. Men pådrivarna voro rättsinnade och gjorde vad de kunde för sina dragare.
Då man stannade för natten, gick hundarnas skötsel framför allt annat. De fingo sin mat innan pådrivarno åto, och ingen av männen gick till sin sovplats, innan han hade sett om sina hundars fötter. Men ändå voro djurens krafter i ständigt avtagande. Sedan vinterns början hade de gått adertonhundra mil, hela tiden släpande på lastade slädar — och vandringar på adertonhundra mil sätta nog sitt märke
