på den segaste och härdigaste. Buck stod emellertid ut med det. Han höll fortfarande sina kamrater till ordentligt arbete och disciplin, ehuru även han var mycket trött. Billee gnällde och jämrade sig i sömnen varenda natt. Joe var surare än någonsin och Sol-leks tålde ej att man nalkades honom, varken på blindsidan eller den andra.
Men Dave led ändå mest av alla. Det var någonting galet med honom. Han blev tjurig och retlig, och så snart det slogs läger grävde han genast sitt näste och kröp ned däri. Pådrivaren måste bära dit hans föda. Då han väl hade kommit ur selen och lagt sig, kunde ingen få honom på fötter igen förrän påselningen skulle ske på morgonen. Ibland under vägen, då släden stannade med en plötslig knyck, eller vid ansträngningen att åter få den i gång, kunde Dave skrika högt av smärta. Pådrivaren undersökte honom noga, men han kunde icke upptäcka något fel. Alla pådrivarna intresserade sig för Daves tillstånd. De talade om det under måltiderna och medan de rökte sina sista pipor före sovdags, och en dag höllo de en ordentlig konsultation. Dave hämtades från sitt näste fram till elden, och de tryckte på honom och kramade honom tills han skrek många gånger om. Det var någonting galet med honom invärtes, men de kunde icke finna att något ben var brutet. Omöjligt att komma underfund med vad det var som fattades honom.
