»Å, i helvete heller!» ljöd det från Hal’s skägglösa läppar. Och vid broderns svordom utbrast Mercedes i ett sorgset och smärtsamt »Å!»
Men hon höll på släkten och nu skyndade hon att ta sin bror i försvar. »Bry dig inte om vad den där karlen säger», sade hon spetsigt. »Du kör våra egna hundar, och du gör naturligtvis med dem vad du anser bäst.»
Han gav hundarna nya piskrapp. De kastade sig med hela sin tyngd mot bröstbanden, tryckte fötterna djupt ned i den packade snön, sänkte kroppen och togo i av alla krafter. Men släden stod så orörlig, som om den vore fastnitad. Efter två fåfänga försök upphörde de flämtande med sina bemödanden. Piskan ven ursinnigt över dem, och nu blandade Mercedes sig åter i saken. Hon kastade sig på knä framför Buck med tårar i ögonen och lade sina armar om hans hals.
»Ni stackars, stackars djur!» utropade hon medlidsamt, »varför kan ni inte ta i riktigt hårdt? Då skulle ni slippa stryk.» Buck tyckte inte om henne, men han kände sig för eländig att orka göra motstånd, och han tog hennes inblandning som en del av dagens obehag.
En av åskådarna, som förut hade bitit ihop tänderna för att kväva onda ord, öppnade nu sin mun och sade:
»Inte för att jag bryr mig ett dugg om vad det blir av er, men för hundarnas skull vill jag säga er,
