att ni kan ge dem en god hjälp genom att bryta loss släden. Medarna ha frusit fast. Kasta er med hela er tyngd mot styrstången, först åt höger och se’n åt vänster, så får ni medarna loss.»
Och nu gjordes ett tredje försök, sedan Hal hade följt rådet och fått de fastfrusna medarna lösryckta. Det överlastade och otympliga fordonet sattes i gång, Buck och hans kamrater gjorde ursinniga ansträngningar, medan piskslag regnade över dem. Hundra yards längre fram krökte vägen och sänkte sig brant nedåt stora vägen. Det skulle ha behövts en erfaren man för att hålla den högt och tungt lastade släden uppe i denna backe, och Hal var icke den rätte att göra det. Då de svängde om kröken stjälpte släden och hälften av packningen föll ur mellan de illa åtdragna surrtågen. Hundarna stannade icke. Den lättade släden släpade på sidan efter dem. De voro förargade över den dåliga behandlingen och den orättvist tunga lasten. Buck var alldeles ursinnig. Han satte av i fullt språng och de andra följde efter. Hal skrek: »Still! Still!» men det hörde de icke på. Han måste storspringa för att hinna med och drogs snart omkull. Den stjälpta släden gnisslade framför honom och hundarna rusade uppåt gatan till stor munterhet för invånarna i Skaguay, vilka hjälpte till att samla upp återstoden av packningen, som slängdes omkring på deras storgata.
