utan en skymt av läraktighet, på dem bet endast stryk.
Med dessa hopplöst bortkomna nykomlingar och det gamla spannet utslitet efter en nästan oavbruten vandring på tvåtusen femhundra mil voro utsikterna för färden allt annat än ljusa. De bägge svågrarna voro emellertid vid synnerligen muntert humör. Och stolta voro de också. Ty de gjorde då sin sak stiligt, som reste med fjorton hundar! De hade sett andra slädar bege sig av över passet till Dawson eller komma tillbaka från Dawson, men aldrig hade de sett någon av dem ha så många som fjorton hundar. Nu ligger det visserligen i en arktisk resas natur att man icke bör låta fjorton hundar dra en släde, och det är att en släde icke kan rymma föda åt fjorton hundar. Men det visste icke Charles och Hal. De hade beräknat alltsammans på förhand med tillhjälp av en blyertspenna och papper — så och så mycket skulle gå åt för en hund — så och så många hundar — så och så många dagar — vilket skulle bevisas. Mercedes såg på över deras axlar och nickade förnumstigt. Det var ju så enkelt alltsammans.
Sent morgonen därpå gick Buck uppför gatan i spetsen för det långa spannet. Det fanns intet liv i det hela — varken fart eller ruter hos honom eller hans kamrater. De började sin färd alldeles dödströtta. Fyra gånger hade han gått den långa vägen
