mellan kuststaden och Dawson, och vetskapen om att han nu åter hade denna väg framför sig — så trött och utsläpad som han var — gjorde honom bitter till sinnes. Han gjorde icke sitt arbete med god vilja, och på samma sätt var det med de övriga hundarna Nykomlingarna voro skygga och rädda, och det gamla spannet hade intet förtroende för sina ägare.
Buck hade en obestämd förnimmelse av att de icke kunde lita på dessa bägge män och denna kvinna. De visste ju egentligen icke hur någonting skulle göras, och medan tiden led blev det tydligt, att de icke heller kunde lära sig det. De voro slappa och försumliga i allting, utan både ordning och disciplin. De behövde halva natten för att få ett slarvigt läger till stånd, och halva förmiddagen gick åt för att riva upp lägret igen och lasta på släden, ehuru detta skedde så oordentligt att de under hela den övriga dagen voro upptagna av att stoppa om och lägga om bagaget. Somliga dagar hunno de ej mer än tio mil. Andra dagar kommo de ej ur fläcken. Och ingen enda dag lyckades de tillryggalägga mer än hälften av den sträcka, som brukar antagas såsom grund för beräkningen av förrådet för hundarnas utfodring.
Det var således oundvikligt att de skulle bli utan föda åt sina dragare. Men de påskyndade det också genom för riklig utfodring, varigenom svältfodringen måste komma fortare. Nykomlingarna, vilkas
