Huru man än må döma härom, är det likväl klart, att för båda handskrifterna ett äldre original legat till grund; ty de ålderdomliga språkformerna och orden tillhöra ingalunda så sena tider, som de två afskrifterna. Vi kunna ej antaga mindre än 100 år mellan detta förlorade original och fragmentet med sina föryngringar, och komma således till första fjerdedelen, eller i det minsta första hälften af 1300-talet; till hvilken tidpunkt också uppenbarligen arbetets hela språkbygnad hör. Men just från denna tid finna vi en anknytningspunkt i ett annat, icke mindre märkligt litterärt verk: den gamla parafrasen öfver Moseböckerna med dess inledande och afslutande, filosoferande afhandlingar. Båda verken äro oförnekligen utgångna från samma skola, ja man frestas att säga: från samma hand. Hela uppställningen och diktionen, frågorna och motfrågorna, bevisen och motbevisen, lånen från Aristoteles och andra visa mästare, hvilka väl beröfva begge arbetena äran att vara egentliga original-compositioner, men lemna dem obestridd en hög rang som compilationer; slutligen den mästerliga språkbehandlingen, med ett ord: allt bär derom ett tydligt vittnesbörd.
Detta är hvad som med säkerhet kan sägas om verkets ålder och tillkomst; ovisst är namnet på bibelparafrasens författare och blir det äfven för Konunga Styrelsen. Men namnet är en underordnad, ja likgiltig fråga; hufvudsaken är arbetet, dess äkthet, språkvärde och ålder. Den långa raden af förslag till författare,[1] senast ökad med Carl Ulfsson, som var
- ↑ För fullständighetens skuld må här anföras ett hittills icke offentliggjordt exempel, huru långt man gått på denna gissningarnas väg angående författaren. Gjörvell skrifver till Warmholtz den 15 Juni 1759:
