”Stilla då mitt stoft må i jorden gömmas,
”Glömdt af verldens larm, af dess rykten onämndt;
”Minnesgod är Han, som engång de sina
”Ropar vid namnen.”
Till Guds thron flög genast så helgad längtan,
Tyst; men dock bland englar melodiskt ljudlig,
Se! då sändes en ur den ljusa kretsen
Neder med ilbud.
Till den Gamle steg han, der re'n på höjden
Denne satt i lummiga trädens skymning:
Rörde lent, med himmelska läppar, vandrarns
Domnande panna;
Log med tårblick mot hans i dalen sedda
Dotter, smekte henne vid återfärden
Med sin vinges svalkande fläkt, och ingaf
Evig förtröstan.
Snart af dagakarlar, som hemåt gingo,
Sägen bars, att ofvan på kullen syntes
Från sitt dagsarbete, i ro, den vise
Aldrige slumra.
Sannt! och lutad under en ek, på blommor,
Pannan sänkt mot händren, till bön än knäppta.
Vänd mot solens flyende guld, som brann på
Grånade lockar:
Så han fanns, af spanande barn och vänner;
Skönt fulländadt så var hans sköna jordlif;
Så hans död blef endast en sinnrikt målad
Bild af hans lefnad.
Sida:Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841.pdf/10
Den här sidan har korrekturlästs
6
