Milde Fader! Man af de stilla dygder!
Andra prise främst hvad Du var i snille,
Smak och kunskap, herrliga lärargåfvor,
Livii talkonst:
Vid din vilja vörde, — din själ, som, älskvärdt
Öfver egen höghet förlägen, skydde
All den Ryktets åskande rymd, der blindvis
Domarna skipas.
Hvad är detta larm? Hvad är timlig storhet?
Svaren det, urskogar! du haf! J fjällar!
Svaren det, J, — sjelfva en skog af verldar,
Himmelens stjernor!
Hafvet minskas, fjällarna vittras — långsamt,
Men dock visst; engång skall på himlafälten
Solen sökas fåfängt, som nu Carthago
Letas på jordens.
Endast ett, som icke förgår, är gifvet:
Anden sjelf, — af skärare ljus, än solens,
Danad; född, att bära i evig blomning
Godhetens vårlif.
Fader! i det lifvet evärdlig yngling
Står Du för oss, — leende huld, som fordom;
Ja! ej våra röster med flärdsång störa
Grafvens cypresser.
Tacksam suck från hjertan, som ej förgäta,
Tårars dagg från söner, som tyst välsigna,
Milde Ande! Väsen af blysam Vishet!
Dem ej försmår Du.
