Och hennes väg, som på sin klarhet kännes,
Evärdligt går, från Sannt, till Skönt och Godt.
Ehvar hos nalkas, skönja Höga, Låga,
Med brödrakärleks nit, hyvyarandras brist:
Hvad rätt jag gör? blir hvarjes första fråga;
Hvad rätt jag har? derpå han tänker sist.
Det gifs en Tro, som denna frihet föder,
Som blickar jemt mot fridens hem och ler;
Der anden lågar och der hjertat glöder,
Höj öfver svenska folken dess banér!
Det gifs en Lärdom; som har lifvets anda,
Som sträcker till allt Stort och Högt sin vård:
Dess röster sig till evig samklang blanda;
Beskydda den, i stormfri tempelgård!
En giftig dimma hänger öfver jorden;
Mer stark, än någonsin, är mörkrets här.
Välan! Det snart skall visa sig för Norden,
Hvad Herrans Öfverprest i skölden bär.
