Blommans sista knopp
hann ej väckas än till lifvets morgon opp,
hann ej än sin blick mot ljuset våga,
ty den kalla nattens vind
kysste färgen från dess blomsterkind,
släckte lifvets purpurlåga;
derför ligger höstens afskedstär
stum och stelnad på den kalla jorden.
Menska, blicka ut mot vår
från din köld i norden!
Har din lefnad höst,
fryser våren bort inom ditt eget bröst,
vissnar lifvet för ditt trötta öga,
hoppas då, ty aftonen är när,
dä all jorden med sin glädje är
emot himlens sällhet föga,
och i grafven hvilar hjertat tryggt,
liksom böljan i den lugna viken.
Menskans riddarhus är byggt
i de dödas riken
Men som södrens land
blomma glödande i solens milda brand,
likså menskoslägtet evigt blommar
ifrån land till land, från kust till kust:
ljus och bildning, sång och lefnadslust
vexla i dess sköna sommar;
ingen frostnatt bränner bladen bort,
inga drifvor kring dess höjder falla.
Dock är blomsterdagen kort
för oss menskor alla.
