Men för menskan tryggt hon banar
stigar kringom jordens rund,
fast ej någon tanke anar
hvad som bor i djupets grund.
Ur sitt visthus ingen tömmer
skatterna, som hafvet äter;
ingen vet hvad böljan gömmer,
ingen med sin måttstock mäter
vågen i de minsta sund.
Menska, i ditt eget hjerta
lifvets ocean du bär;
hopp och villor, fröjd och smärta
gunga sina vågor der,
stundom hotande och vreda,
stundom glädtiga och yra.
Kan du ej dess böljor leda,
icke vill du hafvet styra:
skåda i ditt bröst och lär!
3.
Den första Frostnatten.
Nyss stod ängen grön,
och dess blomsterdag var än i hösten skön,
men af härjarn snart dess prakt är skördad:
frosten ligger hvit kring dal och lund,
och hyar blomma i sin rosenblund
blef i nattens drömmar mördad.
Se hur bladen bort från träden dö
och hur stormen dem kring fälten sprider,
se hur det mot is och snö
och mot vinter lider!
