Hem bär han det sedan med säkra fjät
och trampar det
i stycken med jernskodda fötter.
”Du stenblock, lägg dit, du jernkramp håll,
väx hög som troll,
du mur som trollet har grundat!
Mitt namn vet ej munken, min dotter späd
skall leka med
hans ögon, förrn månen sig rundat.”
De väldiga murarna stiga med hast;
som jorden fast
står jettebyggd kyrka från grunden,
och inom på mäktiga skulderblad
en pelarrad
uppstöder den höghvälfda runden.
På tornets tinning satt jetten glad
och log och qvad:
i kyrkan nu fattas mig föga.
Jag murar och murar: förrn solen går ner
mig munken ger
mitt namn — eller också sitt öga.
På Helgonabacken med sorgset mod
S:t Laurents stod
och såg åt middagens stjerna.
”Du skänkte mig ögon, Du fader ock vän,
tag dem igen,
Du vet att jag offrar dem gerna.
Hur blå är Din himmel, Din jord, hur grön,
Din sol hur skön!
Sida:Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841.pdf/41
Den här sidan har korrekturlästs
37
