Dock — icke med Dig må jag tvista.
O! Låt mig få se dem (min syn blir ej lång)
ännu en gång
den käraste gången, den sista!
Se, Fader, till mig från Din himmel ned,
den blinde led,
och styrk mig med Ordet och Anden!
Jag vill ej klaga på nattlig stig,
blott prisa Dig
och längta till ljusare landen.”
Då hör han en sång, en sällsam en,
kom ej från gren,
kom icke ur skyn, men ur jorden
Den brusar som stormen inunder ö,
som fjerran sjö,
men ändtligt förnimmer han orden!
”Sof, liten Sölve, sof sonen min,
din fader Finn
han sitter och murar derofvan
Sof, liten Gerda, skön dotter min,
din fader Finn
till qvällen kommer med gåfvan.”
Till kyrkan S:t Laurents sig glad beger:
”Du Finn kom ner,
Finn, Finn, kom ner ur det höga,
På taket det fattas en endaste sten,
den lägges sen,
men Gud har bevarat mitt öga.”
Sida:Snösippan. Poetisk Vinterkalender för 1841.pdf/42
Den här sidan har korrekturlästs
38
