Den här sidan har korrekturlästs
39
”Och heter jag Finn, af jetetätt
ej läggs så lätt
den stenen — den eden jag svär dig.
En evig ruin skall din kyrka stå,
och utanpå
och innantill aldrig bli färdig.
Dock — heter jag Finn, forfar han vred,
jag bryter ned
den dumma, den hålkade klyftan.” —
Då springer han ned i raseri
och griper i
grundpelaren, rotad i kryptan.
Han ryter och rycker. Då nickar till fall
den byggnad all,
när styrkan med ens honom felar.
Till sten blir Finn, får ej lif igen.
Så står han än
och famnar sin väldige pelar.
Och allt sen den tiden, mång hundrade år,
som templet står,
jemt något det fattas uppå det.
Der bygges förgäfves, år ut och år in,
och dertill Finn
är skull — och ej Domkyrko-Rådet.
Tegnér.
