nödvändighet till det samhälle, som är den moderna socialdemokratiens ideal.
Nu är det ju emellertid så att i vår tid en mängd olika arbetare behöfs för att framställa äfven den enklaste produkt. Det blir alltså nödvändigt att dela värdet på den slutliga produkten mellan alla medverkande i förhållande till den insats hvar och en gjort i produktionen. Men det är ingen lätt sak. I själfva verket är det ju omöjligt att säga, hur mycket författaren, hur mycket sättaren, tryckaren, arbetaren, som gjort tryckmaskinen, eller någon af de hundrade andra medhjälparna bidrar till framställandet af en bok. Skulle det vara någon mening i att tala om den fulla frukten af den enskildes arbete, måste man alltså utfinna någon metod att mäta betydelsen af hvart särskildt bidrag. Man utbildade för detta ändamål ett slags penningsystem, där en timme normalt arbete utgjorde enheten, och där svårare och mer fordrande arbete räknades till något mer än en enhet pr timme. Med hjälp af ett dylikt system var det ju möjligt att beräkna hur många »normala» arbetstimmar en vara kostat att producera, och detta antal timmar åsättes varan såsom hennes pris. Samtidigt lämnades hvarje arbetare en anvisning lydande på det antal normaltimmar han arbetat. För dessa anvisningar skulle arbetaren kunna köpa i statens magasin, på samma sätt som man nu köper med pengar. Och det är klart, att hvad arbetaren på detta sätt fick till värdet fullt motsvarade frukterna af hans eget arbete.
Detta system med »arbetspengar» utvecklades af Robert Owen i en skrift af år 1820. Owen gjorde också i början af 1830-talet ett försök att realisera sitt system, genom att grunda en »arbetsbank» i London; men förklarligt nog gick denna bank snart under, och Owen måste betala bristen. Teoretiskt har detta
