penningsystem och den därpå uppbyggda socialiststaten vid midten af århundradet vidare utbildats af tysken Rodbertus. Hela detta arbete har utan tvifvel varit till stor nytta för vetenskapen. Ty därigenom har det blifvit fullt klart hvad man menar med »arbetets fulla afkastning», och först därmed är möjligheten till en vetenskaplig kritik gifven.
Till en början bör nu sägas, att den reduktionsskala, man använder för att jämföra olika slags arbeten med hvarandra, i grunden ingenting annat är än en godtyckligt fastställd löneskala, den är icke en lösning af det i sig själf olösliga problemet att beräkna hur mycket hvarje medverkande rent tekniskt bidragit till den framställda produkten. Den rätt till arbetets fulla afkastning, som man på denna väg vinner, är alltså under alla omständigheter mera formell än verklig.
Komma vi så till den afgörande frågan: är en dylik rätt möjlig att upprätthålla? Denna fråga måste besvaras med bestämdt nej. För det första kan man ju omöjligen inrymma den enskilde arbetaren någon rätt till den fulla afkastningen af hans arbete. Ty den, som brukar en god jord, får ju för samma arbete mycket högre afkastning än den, som brukar en dålig. Den, som arbetar med bättre maskiner, under bättre teknisk ledning, producerar med samma arbete mer än den, som arbetar under ogynnsammare förhållanden. Om nu t. ex. alla jordbruksarbetare betalades efter hvad som producerades i det minst gifvande landtbruket, så skulle det socialistiska samhället göra en vinst på den fruktbarare jorden. Den vinsten tillfaller nu enskilda och är den väsentliga orsaken till jordräntan. Naturligtvis är det en högst betydlig fördel att behålla denna ränta för samhället i dess helhet, låta den komma alla dess medlemmar till godo, i stället för att göra den till ett privilegium för några få. Men den enskilde arbetarens
