Det hindrar emellertid icke att man med stor fördel kan använda lagens hjälp för att reglera öfriga arbetsbetingelser. Saken ligger så: Om alla öfriga betingelser äro fastslagna, så är det ändå lämnadt åt arbetsgifvaren att afgöra hvad han kan betala för ett arbete, som skall utföras under dessa betingelser. Det väsentliga momentet i arbetsaftalets frihet är därmed bevaradt. Men bestämmer man nu lönen också, så är det naturligtvis slut med friheten, och det är därför som en lagstiftning om löner har en så helt annan karaktär att en lagstiftning om öfriga arbetsbetingelser.
Det gäller emellertid äfven här, att staten endast kan uppställa minimalfordringar. Om arbetarne i något yrke därutöfver förmå uppnå ytterligare fördelar, så är det ju glädjande nog, men det blir ändå alltid en sak, som måste lämnas till de intresserade parterna att underhandla om. Men för att genomdrifva minimalfordringarna är det i regeln fördelaktigare att använda lagstiftningens hjälp, än att uteslutande lita på fackföreningarna. Detta därför, att de senare arbeta med så mycket större friktion: det dröjer så länge och kostar så mycket, innan en fordran af dem kan genomdrifvas, och målet vinnes ändå icke fullständigt, då arbetarnes organisationer vanligen icke förmå uträtta mycket för de allra sämst ställda arbetarne, som framför allt behöfde skyddas.
På denna grundtanke hvilar hela fabrikslagstiftningen. Staten skall i lag fastställa det minsta, som måste fordras med hänsyn till åtgärder för arbetarnes säkerhet och hälsa, med hänsyn till arbetstidens begränsning i allmänhet och med hänsyn till inskränkning i kvinnors och barns arbete. Naturligtvis är det en betydande fördel att ha fackföreningarna till hjälp vid kontrollen öfver dylika lagars efterlefnad; men hvilken oändlig strid och hvilka kolossala ekonomiska uppoffringar skulle
