Hoppa till innehållet

Sida:Socialpolitik.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99

det icke ha kostat att utan lagstiftningens hjälp genomdrifva äfven den allra minsta bit af modernt arbetarskydd! Om det en gång är klart att en viss allmängiltig fordran i samhällets intresse måste genomföras, så skall man naturligtvis laga att detta sker med minsta möjliga friktion. Därför skall man t. ex. hälst redan nu lagligen garantera arbetarnes föreningsrätt, ty annars kommer i strid om den saken en oerhörd mängd af energi och pengar att slösas bort, som vi dock borde kunna använda på bättre sätt.

Med fabrikslagstiftningen ha vi naturligtvis på intet sätt uttömt statens socialpolitiska uppgifter. Staten kan ju verka icke blott genom lagstiftning utan också genom sin öfverlägsna administrativa och finansiella kraft. Denna kraft kan och bör användas för lösningen af sådana uppgifter, hvilka öfverstiga de enskilda organisationernas förmåga.

Principen att arbetslönen skall täcka arbetets fulla produktionskostnader kräfver, att lönen lämnar någonting öfver till arbetarens försäkring mot alla de fall, då arbetet icke längre lämnar medel att försörja honom eller hans familj. Om en godsägare använder en arbetare i 40–50 år till en lön, som nätt och jämt räcker för lifsuppehället, och sedan, när karlen är fullkomligt utsliten, lämnar honom att försörjas af socknens fattigvård, så har en sådan arbetsgifvare uppenbarligen icke till fullo betalt den arbetskraft han gjort sig till godo. Om en industri normalt har att räkna med en viss mängd olycksfall om året eller med ett visst antal sjukdagar, eller om ett säsongyrke regelbundet lämnar sitt folk utan arbete en viss del af året, så är lönen icke full betalning för arbetet, om den icke i sin helhet räcker att täcka kostnaderna för dessa förluster; m. a. o. alla dylika kostnader måste medräknas i industriens verkliga produktionskostnader.