V.
De höga lönernas ekonomi.
Det har sedan gammalt varit en tvistefråga inom nationalekonomien, om höga löner skola anses fördelaktiga eller ej. I äldre tider var den åsikten förhärskande att höga löner endast gjorde arbetaren latare. Då han förtjänt hvad han behöfde för sitt lifsuppehälle, hade han icke längre någon sporre till fortsatt arbete; kunde han tillfredsställa sina behof med tre dagars arbete i veckan, skulle han fördrifva de öfriga tre på krogarne. Dylika synpunkter finner man ofta hos 16 och 17 hundratalens engelska nationalekonomer, till och med hos så betydande män som en Sir William Petty. Då lönerna på denna tid merendels voro tämligen fastslagna till sitt penningbelopp genom förordning eller sedvana, kom diskussionen hufvudsakligen att röra sig om fördelen eller nackdelen af låga lifsmedelpris. Och motståndarne mot höga löner drogo icke i betänkande att fordra det regeringen genom exportpremier skulle sörja för höga spannmålspris inom landet och för öfrigt genom en stark beskattning göra lifvet