så dyrbart som möjligt för arbetaren. Man föreslog till och med att med lagstiftningens hjälp förlänga arbetstiden och minska lönerna så långt, att arbetaren med sex dagars träget arbete i veckan icke skulle kunna förtjäna mer än nätt och jämt hvad han behöfde för sin existens.
Från samma sida framhölls också att låga löner voro nödvändiga för att man skulle kunna producera lika billigt eller billigare än andra länder. Först därigenom skulle en export bli möjlig, och i exporten såg man ju i merkantilismens dagar hufvudmedlet till höjandet af nationens välstånd.
Det fanns emellertid också författare som företrädde en annan syn på saken. De höga lönerna försvarades med olika skäl: Höga arbetslöner skapa ett stort afsättningsfält för industrien, i det de låta folkets breda lager rycka upp bland industriens afnämare; och detta är nödvändigt, ty på de rikare klassernas obetydliga konsumtion kan ingen industri blomstra upp. Det är också nödvändigt att betala höga löner, om man vill behålla arbetarne inom landet; betalar man för litet, utvandra de bästa arbetarne till länder som betala mer.
Småningom gör sig också inom denna grupp af författare den egentliga hufvudsynpunkten gällande, den att arbetaren blir flitigare, då han har någon utsikt att förbättra sitt läge, dugligare, då han lefver bättre.
Af särskild betydelse för den vidare utveckligen af denna strid blef det att en man med Adam Smith’s auktoritet så bestämdt uttalade sig till förmån för de höga lönerna. Adam Smith ställer frågan genast i sin rätta samhällsekonomiska belysning: är en förbättring af de lägre klassernas lefnadsvillkor en fördel för samhället? Ja, ty dessa klasser utgöra större delen af hvarje samhälle; men hvad som är en afgjord fördel för den
större delen kan aldrig vara till skada för det hela;
