inskränka mig till ett enda exempel, som gäller spinning af samma garn i två. fabriker, den ena i Elsass, den andra i Lancashire. Den ena hade 1,764 spindlar per par maskiner; den andra 2,280; båda hade i spinnare med 3 medhjälpare för att sköta ett sådant par maskiner; den ena fabriken arbetade 69 timmar i veckan; den andra 55 timmar. I den tyska fabriken förtjänade spinnaren 21,60 mark i veckan, i den engelska fabriken 43 mark; därvid var arbetslönen per pund gam något litet högre i den förra fabriken. Produkten för ett maskinpar var i det ena fallet 258 pund, i det andra 333 pund i veckan. I detta exempel är det fråga om ett mycket fint garn, men äfven för gröfre garn är skillnaden i produktionsförmåga och arbetslön en liknande, ja stundom större.
Särdeles lärorikt är att iakttaga konkurrensen mellan det indiska bomullsspinneriet och det engelska. Vid slutet af 1880-talet anges den månatliga lönen för en indisk spinnare till 21 sh. 3 d., medan den engelske förtjänade 35–40 sh. i veckan. Detta förklaras däraf att man i Indien använder 3½–5 gånger så många arbetare som i England, och af att till och med per spindel räknadt produkten för en 12 timmars dag i Bombay är mindre än för en 9 timmars dag i Oldham. Under dessa förhållanden kunde engelsmännen hämta rå bomull från Indien, förarbeta den och sända den tillbaka till den indiska marknaden. Emellertid börjar det indiska arbetet nu förbättras i den mån arbetslönerna stiga, och därmed blir den indiska bomullsindustrin för hvar dag en allt farligare medtäflare till den engelska.
Samma öfverlägsenhet visar det högt betalda arbetet i bomullsväfveriet. I Tyskland och Schweiz sköter en arbetare 2 à 3 väfstolar och förtjänar 44–55 cents om dan; i England 3 à 4 stolar och förtjänar 65-83 cents; i Amerika kan en arbetare sköta 6 till 8 väfstolar och förtjänar därvid 90 till 120 cents om dan (1 cent = 3,7 öre).
