slappar handlingskraften genom att tillåta människan lefva i fantasier; den drar intresset från ett planmässigt arbete på bestämda, praktiska mål, den fördunklar själfva medvetandet om ett nödvändigt sammanhang mellan orsak och verkan, om att intet stort och lifskraftigt här i världen kan skapas utan ihärdig ansträngning. Det är genom att sålunda förstöra tilliten till den egna kraften som underverkstron på alla lifvets områden blir en så djupt omoralisk faktor.
Hos Marx är det framtidsrevolutionen, den stora katastrofen, som är underverket. Riket, som hans anhängare vänta, är socialiststaten, som »själf öfvertar produktionsmedlen» – den är naturligtvis färdig att göra detta! Konsekvent utbildad skulle denna åskådning föra till en fullkomligt negativ revolutionspolitik: det gäller ju endast att i möjligaste mån påskynda katastrofen och härför behöfs ju endast att proletariatet utbreder sig mer och mer, sjunker allt djupare i elände, och att rikedomen koncentreras på allt färre händer. Så handlar nu icke socialdemokratien – lyckligtvis! Därtill är den alldeles för klok, alldeles för praktisk, för litet marxistisk. Den har tagit upp en god del verkligt organisationsarbete, jag erinrar endast om fackföreningsrörelsen, den deltar också alltmer i aktuel politik. Men det är och förblir alltid en svaghet att den gör allt detta mot sin teori. Ständigt återkommer på den tyska socialdemokratiens kongresser frågan om huruvida partiet bör delta i det positiva politiska arbetet, och det saknas aldrig representanter för den rent negativa revolutionstaktiken, katastrofteoriens taktik. Ännu alltjämt underhåller man hvarandra med diskussioner öfver »fallet Millerand»: skall en socialist tillåtas sitta i en regering samman med representanter för borgerliga partier? och ännu alltjämt finnas de som besvara frågan med nej, utan hänsyn till allt hvad
