Millerand på sin post kan uträtta till arbetarnes positiva och omedelbara nytta.
Om det öfverhufvud existerar en socialistfara, så ligger den i denna rena negativism. Vi behöfva alla krafter, som öfverhufvud stå att få, för ett positivt, organisatoriskt och politiskt arbete. Den utopiska riktningen leder bort intresset för det myckna, som verkligen kan vinnas genom oansenliga medel såsom genom större sparsamhet eller genom en bättre ordning af arbetarens hela hushållning o. s. v. Det är alldeles naturligt att den, som ständigt har sina tankar i det tillkommande socialistiska samhället, skall finna det löjligt att tala om en mera rationell matlagning i arbetarhemmen eller något dylikt. Däri ligger faran. Jag tror att vi här i landet redan ha kunnat spåra verkningar af den socialistiska utopien, och helt säkert skulle vi komma att göra det i än högre grad, om den Marx’ska riktningen vunne mera insteg bland våra arbetare. Särskildt måste vi ju erkänna, att nykterhetsrörelsen icke vunnit det understöd af vårt lands socialistiska arbetareorgan, som den i betraktande af sin omätliga betydelse för arbetarefamiljens hela ekonomi förtjänar.
Med den Marx'ska värdelärans vetenskapliga anspråk är det ändå sämre ställdt än med katastrofteoriens. I grunden är denna värdelära ingenting annat än ett uttryck för rätten till arbetets fulla afkastning; men i stället för att framställa saken så rätt och slätt, hvilket som vi sett borde ha varit ganska enkelt, insveper sig Marx i en mystisk slöja sammanväfd af Hegelianska fraser och från äldre nationalekonomer lånade idéer om värdet. Marx utgår från den satsen att värdet af hvarje produkt bestämmes af den i produkten nedlagda arbetsmängden. Med denna utgångspunkt är det ju egentligen själfklart att jordägare och kapitalister endast kunna inhösta sina räntor genom att beröfva arbetaren
